19
den bana, jag skulle välja, ock öfver mitt blifvande lefnadssätt. En oöfvervinnelig motvilja för fädernehuset beherrskade mig likväl ständigt, och som jag länge vacklade i mitt beslut, utslocknade äfven småningom minnet af de faror jag utstått, och med det äfven min svaga önskan att återvända, till dess jag slutligen slog den alldeles ur hågen och endast längtade att företaga en ny resa.
Åter stod jag således under det onda inflytande, som aldraförst drifvit mig hemifrån, som ingifvit mig den äfventyrliga planlösa tanken, att vilja göra lycka, och som slutligen så djupt inpräglade denna irrbild i min själ, att den gjorde mig döf för alla förnuftiga föreställningar, ja, till och med för min fars uttryckliga befallningar. Samma inflytande, det må nu vara af hvad natur som helst, förmådde mig äfven till det olycksaliga beslutet, att gå ombord på ett skepp, som skulle segla till Afrikanska kusten, eller, som sjömännen uttrycka sig, gå på Guinea.
Utom allt detta var det äfven en stor olycka för mig, att jag icke åtminstone tog matrostjenst på fartyget; jag hade då visserligen fått styft arbete men jag skulle på samma gång blifvit förtrogen med en sjömans pligter och göromål, hvarigenom jag en gång kunnat svinga mig upp till styrman, eller till skeppslöjtnant, kanske till kapten. Men det var en ödets skickelse, att jag alltid skulle välja det sämsta. Som jag hade pengar i fickan och en hel rock på kroppen, så ville jag endast gå ombord som en gentleman; derföre hade jag också aldrig bestämd sysselsättning på något fartyg och skulle dessutom icke heller varit någon sådan vuxen.
