18
förlust, han lidit, och jag fann det begripligt, att han öfverskred gränsen af sin myndighet. Härefter tilltalade han mig också i en lugnare ton, bad mig enträget återvända till min far och icke mer fresta Försynen. Han yttrade, att jag af hvad som redan inträffat tydligen borde märka, att Guds hand icke understödde mitt förehafvande. — Unge man, sade han slutligen, i fall ni icke återvänder hem, så var förvissad, att ni öfverallt, hvarthelst ni än må bege er, endast skall möta olyckor och vedervärdigheter, intilldess er fars ord gått i fullbordan!
Jag svarade honom helt kort, och vi åtskiljdes snart derefter, utan att jag vidare såg honom och utan att veta, hvart han sedan for. Jag deremot, som ännu hade något pengar i fickan, begaf mig landvägen till London. Der, liksom under vägen, måste jag utstå flere strider med mig sjelf öfver det lefnadssätt, jag hädanefter skulle föra, emedan jag ännu vacklade emellan hemfärden och en ny sjöresa. Hvad den ena beträffar, qväfde blygseln alla mina bättre känslor och föreställde mig på det lifligaste, huru mycket man skulle göra narr af mig i hela grannskapet, och utskämd jag skulle stå inför mina föräldrar, liksom inför hvar ock en annan. Jag har sedermera ofta haft tillfälle att finna, huru dåraktigt och motsägande menniskornas, men i synnerhet ungdomens, beteende är med hänseende till sunda förnuftet, som i dylika fall borde leda dem; de blygas ingalunda öfver en gerning, som med fullt skäl stämplar dem till verkliga dårar, men blygas för den ånger, som skulle lända dem till mesta heder.
Jag var en tid bortåt i denna sinnesstämning, oense med mig sjelf öfver det beslut, jag skulle fatta, öfver
