285
undvara kompassen. Nattetiden ser man oupphörligt stjernorna och under dagen fasta landet, med undantag af regntiden, då likväl ingen gerna vågar sig ut hvarken till lands eller sjös.
Det tjugosjunde året af min fångenskap på denna ö hade nu inträdt, ehuru jag rätteligen icke borde beräkna de trenne år jag tillbragt tillsammans med Fredag, emedan mitt lif under dessa var helt olika med det, jag förr hade fört. Jag firade ständigt årsdagen af min ankomst till ön, med samma erkänsla för Skaparens utomordentliga godhet mot mig. Och saknade jag icke förr anledning, att visa mig tacksam, så ägde jag den nu i vida större grad, då Försynen gifvit mig så många prof på dess faderliga omvårdnad och förlänat mig nytt hopp om en snar och säker befrielse; ty inom mig bodde den fasta öfvertygelsen, att stunden för min räddning vore nära, och att jag icke skulle tillbringa ännu ett år på ön.
Likväl försummade jag derföre icke mina landtbrukssysslor, utan gräfde, sådde och gärdslade som vanligt; jag samlade och torkade drufvor och verkställde allt som var af nöden för såväl mina som Fredags behof.
Den nu inträdande regntiden tvingade mig, att stanna hemma mer än vanligt; jag bragte derföre pirogen i säkerhet, i det jag förde honom till min lilla, förut omnämnda hamn. Sedan jag under flodtiden dragit upp den på stranden, lät jag Fredag gräfva en kanal, som var jemt så stor, att pirogen kunde hållas flott i den; derefter begagnade vi oss af ebben, för att förse ändan af kanalen med en sluss, på det vi skulle kunna utestänga vattnet och hålla pirogen torr.
