286
För att skydda honom mot regnet, öfvertäckte vi honom med ett så tätt lager af qvistar, att han befann sig liksom i ett hus under halmtak. Derefter afvaktade vi November och December, under hvilka månader jag ämnade utföra mitt förehafvande.
Tillika med den gynnande årstiden återkom äfven mina tankar på resan, och jag sysselsatte mig dagligen med förberedelserna till densamma.
Det angelägnaste för mig var att samla en tillräcklig mängd af födoämnen. Efter några veckor ämnade jag öppna slussen och föra pirogen ut till hafskanten.
En morgon, då jag sysslade härmed, ropade jag Fredag och bad honom gå ner till stranden, för att fånga en sköldpadda, hvars kött och ägg vi båda räknade till våra läckerheter.
Han hade knappt gått sin väg, då jag såg honom återkomma i fullt fläng och hoppa öfver mitt bålverk med en sådan vighet, som hade hans fötter alldeles icke vidrört marken. Innan jag fick tid att säga honom något, ropade han till mig: “O herre, herre! o sorg! o mycke’ illa!“ — “Hvad står då på, Fredag?“ — “O der nere vara en, två, tre båtar! en, två, tre!“ Af detta hans sätt att uttrycka sig, kunde jag icke tro annat än att det var sex piroger; men vid närmare efterseende fann jag dem endast vara trenne. “Nå, nå, Fredag“, sade jag till honom, “deröfver behöfver du inte bli så förskräckt.“
Jag sökte lugna honom så mycket som möjligt, men märkte att den stackarn det oaktadt var alldeles utom sig; han hade nemligen kommit på den tanken,
