288
ställe af stranden, der en tät skogsdunge utbredde sig ända till hafvet.
Denna omständighet och afskyn för deras rysliga förehafvande, uppfyllde mig med en sådan ovilja, att jag återvände till Fredag, och sade honom, att jag ärnade öfverfalla och utrota dem allesammans, hvarefter jag på nytt frågade honom om han ville strida vid min sida.
Hans fruktan hade nu gifvit vika, och rommen så upplifvat hans lifsandar, att han syntes full af mod och flerfaldiga gånger upprepade att han ville dö så snart jag befallde det.
I sådan sinnesstämning grepo vi till vapen, hvilka jag fördelade mellan oss. Åt Fredag lemnade jag en pistol, att sätta i bältet och trenne gevär, hvilka han måste bära; jag sjelf tog en pistol och de tvenne återstående gevären, hvarefter vi begåfvo oss å väg. Härförutan medtog jag en liten butelj med romm och gaf Fredag en påse med ammunition.
Jag befallde honom nu, att hålla sig nära intill mig och icke röra sig eller skjuta förr, än jag gaf befallning derom; derjemte förbjöd jag honom äfvenledes yttra ett enda ord.
Härpå tog jag nära en mils omväg för att undvika hamnen och uppnå skogsdungen, samt derigenom kunna nalkas vildarne inom skotthåll, utan att de märkte mig.
Under marschen återvaknade mina första idéer och började rubba mitt beslut. Jag kan icke säga, att vildarnes stora antal ingaf mig fruktan, ty som usla, nakna och obeväpnade varelser måste jag vara dem öfverlägsen, äfven om jag varit alldeles ensam.
