287
att vildarne kommit endast för att hemta honom och derigenom skaffa sig en färsk stek.
Han darrade så häftigt, att jag icke visste, hvad jag skulle göra åt honom. Jag tröstade honom så godt jag kunde; och sade, att jag vore i lika så stor fara, ty nog skulle de vilja uppäta mig lika gerna som honom. “Oss återstår ingenting annat“, tillade jag, “än att försvara oss och sälja våra lif så dyrt som möjligt; men kan du slåss Fredag?“ — “Jag skjuta“, svarade han, “men der komma många, många!“ — “Hvad betyder det!“ invände jag, “våra skott skola skrämma dem, som icke stupa.“
Jag frågade honom härefter, om han vore lika beredd att försvara mig, som jag honom, och om han ville åtlyda alla mina befallningar.
Då svarade han! “Jag dö, herre, när du vilja det!“
Lugnad häraf, gaf jag honom litet romm att dricka och lät honom sedan hemta våra vanliga jagtbössor, hvilka jag laddade med rådjursskrot. Derefter laddade jag tvenne musköter med två stångkulor och fem vanliga kulor i hvarje, samt slutligen mina båda pistoler med tvenne kulor. Som vanligt hängde jag mitt stora svärd utdraget vid sidan och gaf Fredag en bila.
På detta vis rustade, tog jag min kikare och gick upp på bergklinten, för att anställa närmare efterforskningar. Jag varseblef nu 21 vildar, trenne fångar och trenne piroger; och det undgick mig icke, att de å nyo ärnade fira en af sina barbariska, men i deras ögon icke anmärkningsvärda segermåltider. Denna gång hade de icke landat på samma ställe, der Fredag rymde från dem, utan ännu närmare intill min lilla hamn, på ett lågt
