290
Fredag, ända till skogsbrynet, så att endast några få träd hindrade mig från att se vildarne. Nu vinkade jag Fredag till mig och visade honom ett stort träd, som låg i yttersta kanten af skogsdungen, samt befallde honom, att gå dit, för att sedan säga mig, om man derifrån kunde se alla deras förehafvanden. Han lydde, och rapporterade straxt derefter, att man från detta ställe hade fri utsigt öfver stranden, och att vildarne redan sutto kring en eld, sysselsatta med att uppäta en af deras nyss slagtade fångar. Ett stycke från dem, lydde vidare hans rapport, låg en annan fånge bunden på sanden, och tvifvelsutan ämnade de äfven snart affärda denne. Härigenom väcktes på nytt min vrede, i synnerhet då han tillade, att den fångne icke vore en inföding, utan en af de skäggiga män, hvilka hade landat vid deras kust. Nu gick jag sjelf fram till trädet, och derifrån såg jag tydligt en hvit man ligga på marken; händer och fötter voro sammanbundna med svärdsliljor eller en annan säfartad planta; jag urskiljde äfven, att den fångne var en europé, och att han hade kläder på sig.
Omkring åttatio famnar ifrån mig stod ett annat träd, och framför detsamma var en buske. Jag beräknade att jag med en liten krokväg skulle kunna komma dit, utan att bli upptäckt, och att jag då icke vore mer än ett halft skotthåll från dem. Qväfvande min vrede, ty jag var i högsta grad uppretad, och gående tillbaka ungefär trettio steg, begaf jag mig nu, dold af ett snår, ända till det andra trädet. Här steg jag upp på en liten kulle, hvarifrån jag obehindradt kunde se vildarne.
