291
Det var icke ett ögonblick mer att förlora, ty nitton af dessa barbarer sutto i grupper på marken och hade just afsändt tvenne af sina kamrater, för att slagta den arma fången, den de förmodligen skulle bära fram styckad. Desse hade redan hukat sig ner, för att lossa hans fötter, då jag hastigt vände mig till Fredag och sade honom: “Nu måste du på det nogaste efterkomma alla mina befallningar.“ Han lofvade det. “Välan då Fredag“, fortfor jag, “så gör precis detsamma du ser mig göra och gif noga akt!“ Jag lade nu en af musköterna och min jagtbössa på marken, och Fredag gjorde detsamma; härpå sigtade jag med den andra musköten på vildarne, och befallde Fredag göra på samma sätt. “Är du färdig?“ frågade jag honom nu. “Fullkomligt ja!“ var svaret — “Nåväl då, så skjut på dem!“ och vid dessa ord lossade jag mitt skott.
Fredag hade sigtat mycket bättre än jag, ty hans skott fällde tvenne vildar och sårade trenne, då jag deremot endast dödat en vilde och sårade tvenne. Läsaren kan lätteligen föreställa sig de anfallnes bestörtning; alla, som blifvit oskadade, sprungo upp liksom de varit galna, icke vetande hvarthän de skulle fly, hvilken väg de skulle välja, ty de visste icke, hvarifrån döden hotade dem. Fredag blickade oupphörligt på mig, på det han skulle kunna åtlyda den minsta af mina rörelser. Sedan jag aflossat musköten, fattade jag jagtbössan, lade an och sigtade, hvarvid Fredag gjorde detsamma. “Är du färdig Fredag?“ frågade jag ånyo, och han svarade som förra gången: “fullkomligt ja!“ — “Nåväl då, i Guds namn, så skjut!“ och i samma ögonblick lossade vi båda våra skott på barbarerne.
