293
utmattad, att han knappt kunde tala och stå på benen. Jag tog nu fram min romflaska och räckte den åt honom, i det jag med tecken lät honom förstå, att han borde dricka, hvilket han äfven gjorde; härpå gaf jag honom ett stycke bröd, som han förtärde: jag frågade honom nu, från hvilket land han vore, och han svarade: “Espannol.“ Sedan han repat sig något, lät han mig under en mängd åtbörder förstå, hur tacksam han vore för sin räddning. Jag sammanskrapade all min spanska, och sade till honom: “Sennor“, vi skola sedan talas vid, nu måste vi slåss. Förmår ni det, så tag dessa pistoler och denna sabel och hämnas er!“ Tacksamt emottog han det erbjudna, och knappt kände han vapnen i sina händer, så rusade han äfven, liksom de förlänat honom nya krafter, ursinnigt på sina mördare och hög inom få ögonblick tvenne af dem i stycken.
Allt som här föreföll, var så besynnerligt och öfverraskande för dessa arma satar, att de, förskräckta af knallen från våra gevär, störtade omkull af bara förvåning och fruktan och voro lika litet i stånd att söka sin räddning i flykten, som deras blottade kroppar förmådde motstå våra kulor. Just detta var händelsen med de fem, som flytt till pirogen; ty endast trenne föllo för Fredags skott, hvaremot tvenne störtade omkull af lutter förskräckelse.
Jag höll ännu qvar geväret i handen, men sköt icke, utan ville gömma på mitt skott, emedan jag gifvit mina pistoler och sabel åt spanioren. Jag ropade nu Fredag, och befallte honom springa till det träd, hvarifrån vi lossade våra första skott, för att hemta de gevär, vi der qvarlemnat. Han fullgjorde detta uppdrag med den
