294
största skyndsamhet. Jag gaf honom derföre min musköt, satte mig för att ladda de andra gevären, och befallte mina båda kamrater att komma till mig, ifall de voro i behof af min hjelp.
Under det jag var sysselsatt med laddningen, uppstod en förfärlig strid emellan spanioren och en af vildarne, som mättade häftiga hugg at honom med ett tungt träsvärd; det var samma vapen hvarmed han skolat beröfva honom lifvet, i händelse icke jag förhindrat det. Spanioren utvecklade en ovanlig grad af mod och oförskräckthet; ty änskönt han ännu var försvagad, hade han likväl kämpat en god stund med denne indian, och redan bibringat honom tvenne djupa sår i hufvudet; men vilden, en likaledes modig och stark karl, fattade honom nu med båda armarne om lifvet, kastade omkull honom och försökte att slita sabeln ur händerna på honom. Spanioren var klok nog att släppa vapnet, men fattade i stället en af pistolerne och sköt vilden tvärt igenom lifvet, innan jag fått tid att komma honom till hjelp. Då jag hunnit fram var vilden redan död.
Under tiden förföljde Fredag de usla flyktingarne, utan något annat vapen än en bila, med hvilken han först affärdade de tre, som endast voro sårade, hvarefter han störtade på en hvar han kunde få tag i. Spanioren fick låna en af mina jagtbössor och eftersatte derpå tvenne vildar, hvilka båda han sårade; men som han icke kunde springa, flydde dessa in i småskogen, dit Fredag förföljde och snart äfven dödade en af dem; den andra var likväl, i trots af sina sår, för mycket snabbfotad för honom, hvarigenom han lyckades uppnå hafvet, i hvilket han störtade sig, för att simmande uppnå sina i
