296
tillstånd, att sista lifsgnistan tycktes vara slocknad hos honom.
Hastigt lossade jag hans band och ville resa upp honom; men han förmådde hvarken stå eller tala, utan jemrade sig endast, emedan han förmodligen trodde att man kom för att döda honom.
Sedan Fredag kommit fram till båten, bad jag honom tala med fången och försäkra honom, att han vore fri, hvarefter jag lät den olyckliga dricka ur min romflaska. Drycken och försäkran om hans befrielse upplifvade honom åter och han satte sig upprätt i båten. Men då Fredag fick höra honom tala och såg honom i ansigtet, då föreföll ett uppträde, som kunnat locka tårar ur allas ögon. Man hade skolat se, hur han omfamnade, kysste och tryckte den arme vilden intill sig; huru han gret, skrattade, dansade kring honom, sjöng och åter gret, vred händerna, slog sig i ansigtet och på hufvudet och sprang omkring som en vansinnig. Jag kunde icke på en lång stund få honom att svara mig, men slutligen utropade han med rörd stämma: “det vara min far!“
40.
Fredag och hans far.
Jag förmår knappt uttrycka, hur rörd jag var öfver den arma vildens förtjusning och barnsliga kärlek, då han kände igen sin från döden räddade far. Förgäfves skulle jag försöka skildra öfvermåttet af hans ömhet.
