Sida:Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr.djvu/338

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

297


Otaliga gånger sprang han ner i pirogen och derefter åter upp på land. Var han i båten, så satte han sig bredvid fadern, blottade sitt bröst och tryckte honom långa stunder intill sig, för att åter upplifva honom; derefter omfattade han hans armar och ben, som blifvit styfva och kalla af den fasta sammanbindningen och värmde samt gned dem mellan sina händer. Då jag såg detta, lät jag Fredag ta litet rom ur min flaska för att dermed gnida honom, och detta gjorde bättre verkan.

Denna tilldragelse hindrade oss att förfölja vildarnes pirog, som nu kommit nästan ur sigte. Vi kunde emellertid räkna detta som en stor lycka för oss, ty vid pass tvenne timmar derefter uppstod en förfärlig storm, som hela följande natten blåste med sådan häftighet från nordvest och följaktligen stick i stäf för de flyende, att jag svårligen kunde tro dem uppnå sin kust.

Jag återkommer likväl till Fredag, som ännu till den grad var sysselsatt med sin far, att jag icke hade mod att störa honom. Men då jag slutligen ropade honom, kom han hoppande och skrattande af glädje till mig.

Jag frågade honom om han gifvit sin far bröd. Då skakade han på hufvudet och svarade: “Nej, jag föraktlige hund, hafva uppätit alltsammans.“

Jag tog nu fram ett hvetebröd och bad honom lemna det åt sin far; honom sjelf bjöd jag litet rom, men han ville icke dricka, utan gaf i stället sin far.

Härförutan hade jag trenne drufklasar, hvilka jag likaledes gaf honom. Han hade knappt framburit dessa, då jag såg honom springa bort från pirogen liksom han blifvit häftigt förskräckt.