298
Han ilade med sådan hastighet, att jag snart förlorade honom ur sigte, ty han var en af de mest snabbfotade varelser, jag någonsin sett. Jag ropade honom flera gånger, men han hörde icke på mig, utan fortfor att springa med samma skyndsamhet.
Efter vid pass en fjerdedels timma såg jag honom återkomma, men mindre fort än han sprungit bort. Då han nalkades, märkte jag, att han gick långsammare, emedan han bar något i handen.
Vid närmare påseende fann jag att han varit hemma, för att hemta tvenne bröd och en kruka med friskt vatten åt sin far.
Bröden gaf han åt mig, men bjöd sin far dricka af vattnet. Som jag var törstig, tog jag mig några klunkar, och bad honom äfven låta spanioren få dricka, emedan denne var i lika stort behof deraf som någon af oss. Denne gaf jag äfven ett af de bröd, som Fredag hemtat.
Den arme mannen, som i sjelfva verket var mycket försvagad, hvilade nu i skuggan af ett stort träd; hans leder voro styfva och svullna af de band, hvarmed man så obarmhertigt fängslat honom.
Då jag nalkades honom, betraktade han mig med ett uttryck af tacksamhet, som icke låter sig beskrifvas; han försökte äfven tre till fyra särskilda gånger att resa sig upp, men var icke i stånd dertill. Jag bad honom derföre att sitta stilla och tillsade Fredag, att gnida hans ben med rom, liksom han gjort med sin far.
Under det Fredag sålunda sysslade med spanioren, märkte jag, att han oupphörligt vände hufvudet till sin
