312
Som de likväl icke foro nog högt upp, varseblef icke manskapet på slupen den lilla vik, der jag första gången landade med min flotte, utan drog upp slupen på land, ungefär en half mil ifrån mig.
Detta var min stora lycka, ty de hade i annat fall satt foten i land likasom utanför min port, då de snart ryckt mig ur mitt slott och törhända röfvat till sig hela min egendom.
Sedan manskapet uppkommit på stranden, förvissade jag mig snart, att det till större delen utgjordes af engelsman. Några ibland dem ansåg jag vara holländare, hvilket likväl icke besannades. De voro inalles elfva man, ibland hvilka jag såg trenne obeväpnade och, efter hvad jag kunde urskilja, fängslade. De fyra eller fem första, som stego i land, hemtade upp dessa trenne fångar ur slupen. Jag varseblef tydligt, att den ena af de tre gjorde en mängd passionerade åtbörder, hvilka tillkännagåfvo böner, smärta och förtviflan, och bar sig åt liksom han varit vansinning. Äfven de båda andra sträckte emellanåt händerna mot himmelen och syntes bedröfvade, ehuru på långt när icke så mycket som den första.
Åsynen häraf gjorde mig på det högsta bestört, och jag visste icke hvad allt detta skulle betyda. Då skrek Fredag hastigt till mig: “O herre! Ser du engelska menniskor äta äfven fångar, som vilda menniskor!“ “Hvad nu, Fredag“, svarade jag, “tror du, att de skola äta upp dem?“ — “Mycket ja“, svarade han, “de uppäta dem der.“ — “Nej, nej“, sade jag, “jag fruktar visserligen, att de ämna mörda hvarandra, men du kan vara öfvertygad, att de icke tänka på, att äta upp hvarandra.“
