311
göra i denna del af verlden, emedan här icke gick någon väg till de länder, der England hade faktorier. Likaledes visste jag, att det icke blifvit stormdrifvet till denna trakt.
Voro de nu verkligen engelsmän, så syntes det mig mer än sannolikt, att de icke kommo i någon god afsigt, och jag fann det derföre rådligare att stanna qvar i min nuvarande belägenhet, än att falla i tjufvars och röfvares händer.
Menniskan bör icke förakta de hemliga aningar och de varningar för faror, hvilka understundom gifvas henne, oaktadt hon icke inser möjligheten af dylika farors tillvaro.
Den, som aktgifver på menskliga tilldragelserna, kan, enligt min tanka, icke bestrida, att sådana aningar verkligen existera; och det låter sig lika litet bestridas, att desamma utgöra häntydningar på en osynlig verld och en viss beröring med andeliga varelser. Synes det nu åter, som vore deras ändamål att göra oss uppmärksamma på förestående faror, hvarföre skulle vi då icke äfven kunna förutsätta, att de härflyta från någon välviljande medlare, och att de afse vårt bästa?
Det faktum, om hvilket jag nu talar, styrker mig fullkomligt i riktigheten af denna slutsats; ty hade icke min försigtighet väckts af denna hemliga varning, hvarifrån den nu må ha härflutit, skulle jag varit utan räddning förlorad och törhända blifvit försatt i en tusen gånger sämre belägenhet än någonsin förut.
Jag hade icke dröjt länge i denna ställning, då jag såg slupen nalkas stranden, liksom den sökt en hamn, för att beqvämt kunna landa.
