317
vårt elände. Men så mycket vill jag likväl säga er: att jag är kapten öfver ett nära här intill liggande fartyg; manskapet har gjort uppror, så att jag med största nöd räddade mitt lif, och som den enda nåd erhöll tillåtelse, att tillika med dessa båda män, af hvilka den ena är min löjtnant och den andra en passagerare, blifva landsatt på denna, som jag trodde, obebodda ö. Vi väntade oss derföre, att här nödgas försmäkta af hunger, och nu veta vi icke, hvad vi skola tänka om er?“
“Hvar äro edra grymma fiender“, sade jag. “Veten I, hvarthän de gått?“ — “De äro här“, svarade han och pekade på en tät grupp af träd; “jag darrar vid tanken att de måhända ha sett och hört oss tala, ty i sådant fall skola de döda oss allesamman.“
“Hafva edra fiender skjutgevär med sig?“ frågade jag. “Endast tvenne musköter“, svarade han, “en tredje hafva de qvarlemnat i slupen.“ “Godt“, återtog jag, “låt mig då sörja för resten; jag märker, att bofvarne insomnat, och derigenom blir det oss lätt, att göra af med dem allesamman. Men vore det törhända icke bättre, att tillfångataga dem? Han upplyste mig nu, att de hade tvenne förtviflade bofvar ibland sig, åt hvilka det icke vore rådligt, att skänka lifvet; men om man kunde bemäktiga sig dem, trodde han, att de andra skulle återvända till sin pligt. Jag önskade få veta, hvilka de voro. Han svarade, att han på detta afstånd hade svårt, att utpeka dem, men han ville i stället efterkomma den minsta af mina befallningar. Välan då, sade jag, låtom oss då draga oss undan så långt, att de hvarken kunna se eller höra oss, och derefter vilja vi
