318
noga öfverlägga hvad som är att göra. De skyndade att lyda mig, och vi hade snart uppnått skogen.
“Säg mig nu, herre“, sade jag till honom, “är ni beredd, att ingå på tvenne vilkor, ifall jag utverkar er befrielse?“ Han förekom mina förslag, med försäkran, att såväl han som hans fartyg, i händelse vi lyckades återtaga det, stod till min fria disposition; men blefve det omöjligt, att bemäktiga sig fartyget, ville han lefva och dö för mig, i hvilken trakt af verlden jag fann för godt. Hans båda följeslagare afgåfvo samma försäkran.
Nåväl då, sade jag, så hören då mina båda vilkor. För det första måste ni afsäga er all auktoritet, så länge ni vistas på denna ö. Lemnar jag er vapen, så måste ni ovilkorligen nedlägga dem, så snart jag finner det för godt. Ni får icke tillfoga mig eller någon af de mina det minsta ondt och förpligta er, att i allt lyda mina befallningar. För det andra måste ni utan betalning föra mig och mina tjenare till England, i händelse vi lyckas återtaga ert fartyg.
Han bedyrade på alla upptänkliga sätt sin trohet och erkänsla och lofvade, att han icke allenast ville underkasta sig dessa billiga vilkor, utan äfven, då han hade mig att tacka för sitt lif, verksamt erkänna detta intill sitt sista andetag.
Så hören då, återtog jag, här äro trenne musköter för er, tillika med krut och kulor, och säg mig nu, hvad ni anser vara ändamålsenligast. Han betygade mig sin tacksamhet, men bad mig leda hela företaget. Jag yttrade härpå, att jag fann saken ytterst svår, och att det bästa jag trodde oss böra göra, vore att skjuta på dem midt i högen, medan de sofvo; kom då någon med
