319
lifvet derifrån, och bad om nåd, så kunde vi skänka honom det och anförtro det öfriga åt Försynen.
Han svarade med mycken saktmodighet, att om någon annan utväg funnes, så gjorde det honom ondt, att beröfva dem lifvet; hvad likväl de båda egentliga anstiftarne till myteriet vidkom, ansåg han oss förlorade, ifall de lyckades undkomma, ty de skulle då bege sig ombord och återföra hela besättningen, för att döda oss. I sådant fall, mente jag, anser jag min plan för den klokaste, ty på annat sätt kunna vi icke freda vara lif. Som jag likväl märkte, att han ännu hade en viss afsky för all blodsutgjutelse, uppmanade jag honom, att gå framåt med båda sina följeslagare och att handla efter eget godtfinnande.
Midt under detta samtal märkte vi, att några af de sofvande vaknade, och sågo straxt derefter tvenne af dem stiga upp. Jag frågade kaptenen, om dessa voro de båda anstiftarne till myteriet, hvilket han förnekade. Nåväl, sade jag, så låtom oss gå vidare; det tyckes som Försynen med afsigt väckt dem, för att rädda deras lif. Men undslippa er nu de öfriga, är det ert eget fel.
Uppäggad af dessa ord, fattade han musköten, satte pistolen i bältet och gick framåt med sina båda följeslagare, hvilka likaledes voro beväpnade. Dessa båda, som gingo förut, gjorde något buller; då vände sig en af de nyss förut vaknade, och skrek, då han fick se dem, med full hals till sina kamrater; men det var för sent, ty i samma ögonblick skjöto båda; men kaptenen gömde välvisligen på sitt skott. De hade sigtat så väl att en af mytarne blef på platsen, och den andra svårt sårades. Den sednare reste sig likväl åter upp, och skrek af alla
