324
Som fartyget låg för ankar tvenne timmars väg från kusten, hade vi tid nog, att observera såväl båten som dess manskap, emedan floden utomdess förde den mera ostvart om den förra slupen, och de derföre måste fara längs efter kusten, för att komma på samma ställe, der denna hade landat. Kaptenen såg hvilka som voro i båten och försäkrade mig, att ibland dem voro trenne bra karlar, hvilka blifvit narrade, att deltaga i de öfrigas komplott. Hvad likväl befälhafvaren öfver manskapet beträffade, som var högbåtsmannen ombord, så var han, liksom de öfriga, för mycket att frukta, för att vi icke skulle vänta oss ett förtvifladt motstånd af dem. Kaptenen mente således, att de voro oss öfverlägsna.
Jag smålog och sade till honom, att menniskor i vår belägenhet icke kände till någon fruktan, ty då hvarje annan belägenhet kunde anses fördelaktigare än vår, måste vi anse allt, som mötte oss, vare sig lif eller död, för en befrielse. Jag frågade honom tillika, hvad han tänkte om min erfarenhet, och om icke min befrielse vore värd ett högt pris. Och, herr kapten, fortfor jag, hvart har då er tro tagit vägen, då ni nyss mente, att jag fått behålla lifvet, för att rädda ert, en tro, till hvilken ni nyss satte så mycken tillit? Jag, för min del, ser endast en obehaglighet i hela saken. — Och hvilken då? frågade han.
“Jo, att det ibland manskapet finnes trenne bra karlar, hvilka man måste skona. Hade de allesammans tillhört afskummet af er besättning, skulle jag ha trott, att Försynen skiljt dem från de öfriga, för att öfverlemna dem i våra händer; ty räkna derpå: den, som
