Hoppa till innehållet

Sida:Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr.djvu/366

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

325


sätter foten på vår kust, tillhör oss och skall lefva eller dö, alltefter som han beter sig.

Dessa med en glad min och med tillförsigt uttalade ord ingåfvo honom nytt mod, och vi lagade oss i ordning till det förestående arbetet. Redan i första ögonblicket, då vi sågo, att fartyget utsände en andra båt, tänkte vi på, att aflägsna vara fångar, om hvilkas trohet vi icke hyste den bästa tanke. Ibland dem voro tvenne individer, hvilka kaptenen misstrodde mer än de öfriga, hvarföre jag tillsade Fredag och den befriade passageraren, att föra dem till min håla, der de voro tillräckligt aflägsnade från stridsfältet, och icke så lätt skulle kunna leta sig fram till oss, ifall de lyckades befria sig. Fredag qvarlemnade dem derföre i hålan, sedan han gifvit dem lifsmedel och lofvat försätta dem i frihet några dagar derefter, såvida de höllo sig stilla, hvaremot han utfäste ögonblicklig död ifall de gjorde minsta försök att undkomma.

De försäkrade med en mun, att de ville foga sig i dessa vilkor, och tycktes till och med belåtna med den goda behandling man visade dem. I öfrigt trodde de fullt och fast, att man ställt en post utanför hålan.

De öfriga fångarne behandlades med större skonsamhet; tvenne af dem hade visserligen händerna bundna på ryggen, emedan kaptenen icke så alldeles trodde dem, men de tvenne återstående tog jag deremot i min tjenst sedan de högtidligt svurit, att lefva och dö med oss. Med inberäkning af dessa tvenne voro vi nu sju väl beväpnade män, och jag tviflade icke, att vi skulle reda oss med de tio nya gästerna, isynnerhet efter kaptenens försäkran, att trenne af dem voro beskedliga menniskor.