24
någon kamrat i mitt slafveri, eller någon Engelsman, Irländare eller Skotte. Ehuru jag under tvenne år närde denna sköna dröm, visade sig likväl ingen utsigt att kunna förverkliga den.
Emot slutet af denna tidpunkt inträffade en besynnerlig omständighet, som ånyo uppfriskande min gamla plan, att göra något försök till min befrielse. Min husbonde hade icke på lång tid utrustat sitt fartyg, och det, som jag fick veta, af brist på pengar. Af gammal vana brukade han två till tre gånger i veckan, ibland också oftare, när vädret var vackert, sätta sig i den till fartyget hörande pinassen, för att fiska på redden. Jag och en mycket ung Morisco åtföljde honom då för att ro.
Vi sökte alltid roa honom på bästa sätt och jag visade flera prof på min skicklighet att meta, hvilket också hade till följd, att han ofta utsände mig i sällskap med en Mohr, som var hans slägting, samt nyssnämnde Morisco, för att skaffa honom en god fiskrätt.
En morgon, då vi under en fullkomlig vindstilla åter voro ute på fiske, uppstod på en gång en så tjock dimma, att vi förlorade stranden ur sigte, ehuru vi knappt voro en halftimmas väg ifrån den.
Roende på måfå, arbetade vi hela dagen, ja, till och med hela följande natten. I gryningen märkte vi, att i stället att närma oss kusten, vi hade aflägsnat oss från densamma, och att vi behöfde minst två timmar för att komma tillbaka. Slutligen uppnådde vi stranden, men icke utan stor möda och vi voro alldeles maktlösa af hunger.
Denna händelse väckte min husbondes uppmärksamhet, och han beslöt vara försigtigare i framtiden.
