330
sig till motvärn, sprang kaptenen fram och stötte ner honom, samt ropade till den andra i båten:
Gif dig, eller är du dödens rof!
Det behöfdes icke många ord, för att öfvertyga en enda menniska, hvilken såg, att han hade fem emot sig, och att hans kamrat låg liflös på marken. I öfrigt tillhörde han de trenne matroser, som tvungits att deltaga i de andras myteri. Han gaf sig derföre icke allenast ganska lätt, utan slöt sig äfven sedan af uppriktigt hjerta till oss.
Under tiden uträttade Fredag och löjtnanten så väl de uppdrag de fått, att de oupphörligt lockade besättningen från kulle till kulle och från skog till skog, till dess de vilseförda slutligen voro alldeles uttröttade. På detta vis fortforo de, tills de blifvit öfvertygade, att manskapet icke kunde uppnå slupen före nattens ankomst. De sjelfva voro äfven mycket utmattade, då de inträffade hos oss.
Nu återstod oss ingenting annat, än att lura på mytarne under mörkret, och anfalla dem innan de hunnit sätta sig till motvärn. — Först flere timmar efter Fredags återkomst anlände de till slupen; men vi hade långt förut hört dem uppmana hvarandra till skyndsamhet och huru de, som vore efterst, beklagade sig öfver deras stora trötthet. Denna underrättelse kom oss ganska väl till pass. Slutligen anlände de till slupen. — Men hvem kan beskrifva deras bestörtning, då de funno den tagen, ebben infallen, och deras båda kamrater försvunna! Vi hörde dem klagande ropa till hvarandra, att ön, vore förhäxad, och att, om den vore bebodd af menniskor, så skulle de säkerligen
