Sida:Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr.djvu/372

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

331


allesammans blifva mördade; vore den åter bebodd af onda andar, kunde de icke vänta sig annat, än att blifva bortförda eller utrotade.

Derefter började de åter ropa och att kalla sina kamrater i namn; men då intet svar följde, sågo vi dem förtviflade springa omkring på stranden.

Mina följeslagare brunno af otålighet att öfverfalla dem, men jag ville icke våga ett anfall, utan att vara säker om en afgjord fördel, för att kunna skona de flestes lif. Derförutan ville jag icke utsätta någon af de mina för dödsfara, ty jag visste, att fienden var väl beväpnad. Jag föredrog derföre att vänta, i hopp att de skulle skilja sig från hvarandra; och för att ännu bättre försäkra mig om dem, framflyttade jag mitt bakhåll, i det jag befallde Fredag och kaptenen att krypa fram till dem, men icke skjuta, förr än de fått säkert håll. De hade icke väl framkommit, då högbåtsmannen, som var egentliga anstiftaren till myteriet, men nu visade sig fegare än alla de andra, tillfälligtvis nalkades dem, tillika med tvänne andra af truppen. Då kaptenen såg, att han hade sin värsta fiende så säkert i sitt våld, kunde han knappt styra sig, till dess han kommit nog nära, ty hittills hade de endast hört honom tala. Men några ögonblick derefter uppreste sig både kaptenen och Fredag samt sköto.

Högbåtsmannen blef liggande död på platsen; en annan nedföll dödligt sårad bredvid honom, men dog först några timmar derefter, och den tredje begaf sig på flykten.

Jag hade knappt hört knallen från skjutgevären, då äfven jag framrusade med hela min här, som