333
Härpå ropade Will Atkins: “För Guds barmhertighets skull, kapten! skänk mig lifvet! hvad har jag då försyndat mer än de andra; de äro lika så felaktiga som jag.“ — Detta var likväl osanning, ty denne Will Atkins hade varit den, som vid utbrottet af myteriet fattat tag i kaptenen och på det grymmaste misshandlat honom, i det han bundit hans händer på ryggen och öfverhopat honom med skymford. Vare härmed huru som helst, tillsade kaptenen honom, att ge sig på nåd och onåd, på det guvernören måtte besluta öfver hans lif. Dermed menade han mig, ty alla kallade mig guvernör.
Allesammans nedlade nu vapen och bad om lifvet; jag lät likväl binda dem af den matros, som så redligen bistått oss. Min stora här af femtio man ryckte nu fram och bemäktigade sig fångarna. Jag sjelf gick min väg, och det af vissa politiska skäl.
Vårt första göromål bestod nu deri, att reparera slupen, för att begagna den vid fartygets eröfrande. Kaptenen kunde nu efter behag språka med sina fångar. Han förebrådde dem deras dåliga uppförande, likasom deras afskyvärda förehafvande, som otvifvelaktigt skulle störtat dem i elände och törhända fört dem i galgen.
De tycktes vara ångerfulla och bådo honom förskona dem från dödsstraffet. Han svarade dem likväl, att de icke mera voro hans fångar, utan guvernörns på ön; de hade visserligen trott sig landsätta honom på en obebodd, ofruktbar ö, men det hade varit Guds vilja, att föra dem till ett ställe, hvars guvernör vore en engelsman, som kunde låta hänga dem, när han ville. Som han likväl benådat dem, förmodade han, att de skulle blifva återsända till England, för att der
