332
utgjordes af åtta man; dessa voro nemligen: jag sjelf som högste befälhafvare; Fredag som min general-löjtnant; kaptenen med sina båda följeslagare, och slutligen de tre krigsfångarne, åt hvilka han lemnat vapen.
Vi marscherade på i mörkret, så att de icke kunde veta huru många vi voro. Jag befallde nu den matros, vi hade tillfångatagit i slupen, och som nu hörde till de våra, att ropa dem i namn, för att göra ett försök till underhandling och derigenom undvika all vidare blodsutgjutelse. — Detta försök lyckades fullkomligt, och det var äfven lätt att förutse, att de i deras belägenhet gerna skulle vilja kapitulera. Den omnämnda matrosen ropade således till en af dem: “Tom Smith! Tom Smith!”. Den tilltalade svarade i ögonblicket: “Är det du Robinson!“ Han tyckte sig nemligen känna igen hans röst. — “Ja, ja, det är jag, svarade denne; jag uppfordrar i Guds namn dig, Tom Smith, och alla de andra, att nedlägga vapen, och gifva er fångna; ty i annat fall ären I alla hemfallna åt döden“. — “Åt hvem skola vi ge oss?“ frågade Smith, “hvar äro de, som fordra det?“ — “De äro här“, svarade Robinson; “det är vår kapten med femtio man af guvernörens folk, hvilka förföljt er under tvänne timmar. Högbåtsmannen är död, Will Frey sårad, och jag fången. Gifven I er icke, ären I alla förlorade“. — “Skall man förlåta oss“, frågade Tom Smith, “ifall vi lägga ned vapen?“ — Jag vill fråga kaptenen derom“, svarade Robinson, och vände sig äfven nu till denne, som genast ropade: Tom Smith, du känner igen min röst; såvida ni i ögonblicket gifven er fångna, skolen I alla få behålla lifvet, med undantag af Will Atkins!“
