339
I första ögonblicket visste jag icke till mig af glädje och öfverraskning, ty nu mer mötte min befrielse inga hinder; och jag kunde när som helst begifva mig från ön, på ett fartyg, som helt och hållet stod till min disposition.
Den gode kaptenen var icke mindre förtjust än jag, men var blott icke alldeles så öfverraskad. Han sade mig tusende förbindliga saker, för att lugna mig; men min förtjusning var så stor, att mina sinnesförmögenheter råkade i förvirring. Slutligen fingo mina tårar fritt lopp, och snart derefter kunde jag åter tala.
Nu omfamnade jag i min tur min befriare, hvarefter vi båda öfverlemnade oss åt de gladaste känslor. Jag försäkrade, att jag betraktade honom som en man, hvilken himmelen utsändt till min befrielse, och att sakens hela förlopp förekom mig som en kedja af underverk. Dylika tilldragelser bevisade oemotsägligen, att en evig Försyn styrde händelsernas gång, och att dess öga inträngde i skapelsens mest undangömda vinklar.
Jag försummade icke heller, att höja mitt tacksamma hjerta till Gud. — Och hvilket hjerta hade icke skolat prisa den, som på ett så underbart sätt sörjt för en så öfvergifven varelses behof, utan äfven slutligen befriat honom ur den sorgliga fångenskapen!
Sedan vi länge samtalat härom, sade kaptenen, att han medfört alla de förfriskningar, hans fartyg kunde erbjuda, och ropade derefter till en af matroserne i pinassen, att bära upp de effekter, som voro medförde för guvernörens räkning.
Man hade egentligen bordt tro, att dessa skänker icke voro afsedde för en person, som ämnade afresa
