Sida:Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr.djvu/382

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

341


Jag såg honom sjelf vara ledsen deröfver. Till följe häraf försäkrade jag honom, att jag skulle kunna öfvertala dessa människor, att sjelfva anhålla om, att få stanna qvar på ön.

“Det skulle glädja mig på det allra högsta“, svarade han. “Nåväl“, sade jag, “jag vill skicka efter dem och tala till dem i ert namn.“

Jag gaf derföre befallning åt Fredag och de tvenne, som stannat qvar på ön som gisslan, men nu voro befriade, emedan deras kamrater uppfyllt sitt löfte, att begifva sig till hålan, och föra de fem bundna fångarne till mitt sommarpalats samt bevaka dem der, till dess jag infann mig.

En stund derefter gick jag sjelf dit i min nya kostym, och kallades på nytt för guvernör. Kaptenen åtföljde mig, och sedan alla blifvit församlade, lät jag föra fram fångarna, till hvilka jag sade, att jag blifvit underrättad, icke allenast om deras förrädiska planer mot kaptenen, utan äfven om deras afsigt att begagna fartyget till sjöröfveri; men att Försynen låtit dem sjelfva falla i den grop, de gräft åt andra.