Sida:Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr.djvu/47

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

34


tidigt för ankar vid en liten, temligen hög landttunga, för att afvakta flodens ankomst och derigenom komma landet närmare.

Xury, som tycktes ha ett vaksammare öga än jag, ropade mig sagta och sade: “det är rådligast, att vi aflägsna oss från stranden. Se bara det odjuret der borta, som ligger utsträckt vid foten af kullen och tyckes sofva.“

Jag kastade blicken till det utpekade stället och såg äfven i sanning ett odjur, ty det var ett stort lejon som lägrat sig på sluttningen af stranden, i skuggan af en stor klippa, hvilken liksom hängde öfver dess hufvud.

Xury, sade jag, gå i land och döda odjuret! Förskräckt svarade han: Jag döda det? det skulle ju sluka mig i ett enda tag!

Jag bad honom icke mera derom, utan befallde honom endast hålla sig stilla, tog vårt gröfsta gevär, laddade det med en dugtig portion krut och två stora kulor, hvarefter jag lade det på marken; härpå laddade jag en annan bössa med tvenne rännkulor, och slutligen det tredje, ty vi hade så många, med några mindre kulor eller så kallade snärpor.

Jag sigtade nu med det första på lejonets hufvud; men det hade lagt sig med ena tassen öfver nosen, till följe hvaraf kulorna endast träffade benet, hvilket de krossade.

Djuret for i förstone opp under ett doft brummande; men då det kände benet vara krossadt, störtade det till marken, reste sig derefter på tre ben och upphof det mest fasliga rytande

Jag blef något öfverraskad, att icke ha träffat det i hufvudet, men fattade genast den andra bössan och