42
Min glädje att se mig befriad ur en belägenhet, den jag ansett som ytterst förtviflad, var, som man lätt kan finna, utomordentligt stor och jag skyndade mig, att erbjuda skeppskaptenen allt hvad jag medförde, till lön för hans godhet. Den ädelsinnade mannen svarade mig likväl, att han icke ämnade taga emot det minsta, utan återlemna mig alltsammans i godt skick vid min ankomst till Brasilien. “Ty“, sade han, jag har räddat ert lif, emedan jag i ert ställe skulle vara lika glad, om man visade mig en dylik tjenst. Hvem kan dessutom veta, om icke Försynen beslutit, att förr eller sednare försätta mig i samma belägenhet. Då jag i öfrigt för er till det från ert fädernesland så aflägsna Brasilien, skulle ni der dö af hunger, ifall jag tillegnade mig edra tillhörigheter, hvarigenom jag således åter beröfvade er det lif, jag nu räddat. Nej, nej Sennor Inglez (Herr Engländare), jag vill föra er dit af ren mensklighet, och era saker skola der bli er till nytta, för att bekosta ert underhåll och er hemresa.
Det sätt, på hvilket han uppfyllde sitt löfte, var lika så samvetsgrannt, som hans förslag vittnade om kristlig menniskokärlek, ty han förbjöd på det allvarsammaste matroserna att tillegna sig något af min egendom, tog den under sin vård och gaf mig en förteckning på alltsammans; mina vattenkärl icke ens förglömmandes.
Hvad min slup beträffar, så var den i särdeles godt stånd, och sedan Kaptenen öfvertygat sig derom, erbjöd han sig köpa den, samt frågade mig, hvad jag ville hafva för den.
