Sida:Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr.djvu/60

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

47


London anförtrott edra penningar, att förvandla dem i varor, som finna afsättning i detta land, och skicka dessa till Lissabon, och der till en, hvars namn jag skall uppge för er, så vill jag med Guds hjelp medhafva dem åt er vid min återkomst. Som likväl alla menskliga ting äro underkastade vedervärdigheter och ödets skickelser, gjorde ni bäst, att icke ge mig anvisning på mer än hundra pund, hvarigenom ni, att börja med, icke vågade mer än hälften af den summa, som, efter er uppgift, utgör ert kapital. Anländer denna lyckligt, kan ni på lika sätt förfoga öfver återstoden; går den åter förlorad, finner ni alltid en nödstyfver i andra hälften.“

Detta råd var klokt, och vittnade om vänskapliga tänkesätt; jag insåg sjelf, att jag icke kunde göra något bättre, och uppsatte derföre en skrifvelse till det fruntimmer, som hade mina pengar om hand, samt den af Kaptenen äskade fullmakten.

Uti mitt bref till Enkan efter den engelska sjökaptenen, meddelade jag henne alla mina äfventyr, mitt slafveri, min rymning, mitt sammanträffande med den Portugisiska Kaptenen på öppna hafvet, hans människovänliga uppförande, jemte min dåvarande belägenhet. Tillika gaf jag henne alla erforderliga instruktioner för utbetalandet af mina penningar.

Sedan den rättrådige kaptenen anländt till Lissabon, fann han tillfälle, att genom en der bosatt engelsk köpmans försorg icke allenast uträtta mitt uppdrag, utan äfven att afsända en fullständig berättelse om mina äfventyr till en köpman i London, som öfverlemnade båda delarne åt enkan.