46
som är så långt aflägsen, att jag icke kan erhålla underrättelser från något enda af de ställen, der man känner mig?“
På detta sätt grubblade jag ofta i djup bedröfvelse öfver min ställning. Jag hade ingen annan än min granne, med hvilken jag kunde inlåta mig i ett förtroligt samtal, och detta inträffade högst sällan; min enda sysselsättning bestod i mina händers verk, och ofta sade jag till mig sjelf, att jag här lefde som en skeppsbruten, hvilken blifvit uppkastad på en obebodd ö, och ser sig öfvergifven af hela verlden. Det är endast alltför sannt, och menniskan borde noga besinna detta, att, då hon jemför sin närvarande belägenhet med en annan sämre, kunde himmelen lätteligen försätta henne i denna sednare, endast för att derigenom tvinga henne, att erkänna sin förra lycka.
Så gick det äfven mig; ty detta ödsliga lif på en verkeligen obebodd ö, hvarvid jag nu liknade mitt, blef äfven längre fram min lott.
Jag var ännu sysselsatt med de mått och steg, som erfordrades för bebyggandet och uppodlandet af min plantage, och min tjenstfärdiga vän, skeppskaptenen, som så vänligt emottog mig på öppna sjön, hade ännu icke anträdt sin hemfärd; ty det dröjde ungefär tre månader, innan han fått intaga full last och träffat alla förberedelser till sin resa. Då jag talade med honom om det lilla kapital, jag hade innestående i London, gaf han mig följande uppriktigt menta och vänskapliga råd:
“Sennor Inglez“ sade han, ty han kallade mig alltid så, om ni vill lemna mig en behörig fullmakt och skriftligen uppdraga åt den person, till hvilken ni i
