Sida:Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr.djvu/70

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

53


voro ämnade att säljas åt negrerna, såsom glasperlor och glasbitar, snäckor, lumpna leksaker, i synnerhet små speglar, knifvar, saxar, yxor och dylikt, medförde vi nästan inga andra varor. Samma dag jag gick om bord, gingo vi äfven till segels och höllo nordligt längs efter kusten, med afsigt att styra på Afrika, sedan vi uppnått den tionde eller elfte graden nordlig bredd. Då för tiden gjorde man dessa långa omvägar.

Vädret var vackert, men hettan tryckande, och detta längs hela vår kust, ända till Cap S:t Augustin, der vi sökte öppna sjön och styrde var kosa, som hade ön Fernando-Noronha varit var bestämmelse-ort; men vi höllo oss, nordost till nord och lemnade denna ö till venster om oss.

Efter en tio dygns segling befunno vi oss, enligt vår uträkning, under sjunde graden, tjugotvå minuter n. br., då en häftig orkan på en gång alldeles förbryllade oss i vår kosa. Den kom aldraförst från sydost, öfvergick derefter till nordvest och slutligen till nordost, i hvilken rigtning han fortfor att blåsa med en så ytterlig häftighet, att vi under tolf dygn oupphörligt sackade ur kosan och läto drifva oss såsom det fiendtliga ödet och vindens våldsamhet ville.

Jag behöfver väl knappast anmärka, att jag under dessa tolf dygn oupphörligt trodde mig skola uppslukas af vågorna; också hade ingen enda ombord mera det minsta hopp, att komma undan med lifvet.

Icke nog med stormens fasor, hade vi under denna nöd äfven den olyckan, att förlora en af vårt folk i den hetsiga sjöfebern (den såkallade Calentura) hvarförutan