Sida:Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr.djvu/71

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

54


en matros och kaptenens betjent rycktes öfver bord af en våg, som slog öfver skeppet.

Då vinden på tolfte dygnet började ge något efter, tog kaptenen höjden, så godt det lät sig göra, och beräknade att han nu var vid ungefärligen elfte nordliga breddgraden, men att han med Cap S:t Augustin hade en differens af tjugotvå grader vestlig längd, tillfölje hvaraf han uppnått kusten af Ghyana eller nordliga delen af Brasilien, på andra sidan Amazonfloden, åt Oronoco till, vanligen kallad den stora floden.

Han rådgjorde nu med mig, hvilken kurs han skulle styra, ty fartyget hade redan tagit flera läckor och var alldeles redlöst. Han röstade för att återvända direkte till Brasilianska kusten. Jag var af motsatt tanke.

Sedan vi tillsammans granskat kartorna öfver Amerikanska kusterna, delade vi båda den åsigt, att vi icke skulle hinna något bebodt land att inlöpa till, förr än vi uppnått Caraibiska Öarne. Vi beslöto derföre styra på Barbados, dit vi, såvida vi kunde hålla öppna sjön, för att undvika Mexikanska Viken, lätteligen trodde oss hinna på femton dagar; och gjorde vi detta så mycket heldre, som vi, utan hjelp för oss sjelfva och vårt fartyg, omöjligt kunde verkställa vår resa till Afrikanska kusten. I denna afsigt ändrade vi kurs och styrde nordvest till vest, för att uppnå en af våra Engelska öar, der jag med säkerhet räknade på bistånd.

Försynen hade likväl beslutat helt annorlunda; ty vi hade knappast passerat elfte breddgraden, då vi öfverföllos af en ny storm, som med lika stor häftighet slungade oss mot vester och så långt utom hvarje befaren väg, att äfven om himmelen frälst oss från vattendöden,