Sida:Den verklige Robinson Crusoe's lefverne och äfventyr.djvu/73

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

56


att lemna oss något hopp att åter ta det flott; vi befunno oss således verkligen i den förfärligaste belägenhet, och hade blott att tänka på försöket, att på ett eller annat sätt rädda vårt lif.

Vi hade visserligen haft en båt i aktern af fartyget, men den blef sönderslagen genom de ständiga våldsamma stötarne mot rodret, och sedan tågen slitits af, slungad utåt hafvet; på detta räddningsmedel kunde vi således icke mera göra någon räkning.

Utomdess fanns äfven en slup ombord, men det var ingen lätt sak, att få den i sjön; och likväl var detta den sista resursen, ty med hvarje minut trodde vi fartyget skulle krossas, ja några ibland oss påstodo till och med, att det redan fått stora sprickor.

Högbåtsmannen grep verket an med slupen, som slutligen med alla händers tillhjelp nedhalades i hafvet. Vi stego alla samtlige i den, och öfverlemnade oss, ännu elfva man starka, åt Guds vilja och stormens raseri; ty ehuru denna betydligt aftagit, vräkte likväl vågorna förfärligt högt mot stranden, och man kunde följaktligen med allt skäl, lika med holländarn, kalla dem den wild Zee (det vilda hafvet).

Vår belägenhet var nu i sanning beklagansvärd, ty vi insågo tydligt, att sjön gick alltför högt, för att vår lilla farkost skulle kunnat motstå den, och att följaktligen vår undergång var oundviklig. Huru skulle vi ens komma vidare, då alla segel fattades oss? Och om vi äfven haft några, skulle vi icke kunnat uträtta någonting med dem.

Vi började emellertid ro emot landet, men voro derunder till mods som menniskor, hvilka föras till