62
Sedan jag druckit och tagit litet tobak i munnen, för att möta hungerns första anfall, klef jag upp i trädet, och intog der en sådan ställning, att jag icke kunde falla ned under sömnen. Dessförinnan hade jag skurit mig en stor påk till mitt försvar och så utrustad inqvarterade jag mig i min nya bostad.
Utomordentligt uttröttad föll jag snart i djup sömn och tillbragte i detta tillstånd en så ljuf natt, som få säkerligen i min belägenhet erfarit; också kände jag mig vid uppvaknandet mera stärkt deraf, än som varit händelsen under lyckligare förhållanden.
Då jag vaknade, var det redan ljusa dagen; vädret var herrligt, stormen hade lagt sig, och hafvet brusade icke mera så förfärligt, som aftonen förut. Men hur stor blef icke min förvåning, då jag märkte, att floden under natten lossat fartyget från sandbanken, och att det blifvit drifvet nästan ända intill det förr omnämnda klippstycket, mot hvilket vågorna slungade mig. Det låg ungefär en mil från kusten, och som det tycktes hvila på kölen, vaknade lusten hos mig, att gå ombord, för att åtminstone rädda några för mig behöfliga föremål.
Sedan jag krupit ner från min sängkammare, såg jag mig på nytt omkring, och det första föremål jag upptäckte, var slupen. Den låg till höger om mig på land, dit vinden och vågorna kastat den, hela två milen långt.
Jag vandrade nu så långt jag kunde, längs efter kusten åt det hållet, der den låg, men då jag under vägen mötte en hafsvik, som var nära en half mil bred, och låg emellan mig och farkosten, vände jag åter om; ty närmare om hjertat låg mig åtrån, att komma till fartyget, dit hungern för öfrigt dref mig.
