63
Omkring middagstiden var hafvet nära nog lugnt, och ebben så långt framskriden, att jag kunde nalkas skeppet på en fjerdedels mil. Men nu intogs jag af en ny smärta, ty jag fann tydligt, att ingen skulle gått förlorad, i fall vi stannat qvar på fartyget; alla skulle vi då oskadade ha blifvit förda i land, och jag hade icke nödgats upplefva olyckan, att finna mig beröfvad hvarje menskligt sällskap och hvarje tröst.
Mina tårar började åter flyta; men häri fann jag föga lättnad. Jag beslöt nu, att om möjligt, komma om bord på fartyget, och, som hettan var odräglig, klädde jag af mig och kastade mig i vattnet, för att simmande uppnå skeppet.
Då jag framkommit, låg största svårigheten i att komma ombord. Som fartyget hvilade mot botten och följaktligen sköt högt upp öfver vattenytan, måste jag nödvändigt söka reda på en tågända, för att med dess tillhjelp hala mig upp.
Tvänne gånger samm jag kring fartyget, och vid andra hvarfvet upptäckte jag en från fockrösten nedfallande ända, som lyckligtvis hängde så lågt, att jag kunde fatta tag i den. Nu var jag snart uppe på skansen.
Här märkte jag, att fartyget tagit läck, och att en stor mängd vatten var i rummet; men som det stött på sluttningen af en sandbank eller, rättare, stod på fast grund, låg aktern särdeles högt, men fören deremot så lågt, att den nästan var i lika höjd med vattenytan. Till följe häraf var äfven akterdelen alldeles fri från vatten, och alla der befintliga saker fullkomligt torra.
Man kan lätt finna, att jag framför allt annat såg efter hvad som blifvit oskadadt, och hvad som tagit
