65
min flottbro, ehuru den icke var i stånd, att bära en större last. Jag grep mig således an på nytt, och afsågade med timmermanssågen en märsstång i trenne delar, hvilken jag slutligen efter mycket bråk fäste vid flotten. Hoppet att åtkomma allt, som var mig af nöden, uppsporrade mig till den grad, att jag uträttade långt mer, än jag under andra omständigheter skulle förmått. Min flottbro var nu tillräckligt stark, för att bära en tyngre last, och det blef nu endast fråga om, hvad jag först skulle taga, och huru jag skulle skydda min laddning, mot bränningarna vid kusten.
Mitt beslut var snart fattadt. Först och främst nedhalade jag alla lösa plankor, jag kunde komma öfver, och sedan jag derefter moget öfvervägt, hvad som vore mig nödvändigast, tog jag trenne matroskistor, hvilka jag tömde och firade ned på flottbron. Den första fyllde jag med munförråd, nemligen med bröd, ris, tre holländska ostar, fem stycken torrt kött, hvilket utgjorde ett af besättningens hufvudsakliga födoämnen, och en liten qvarlefva af europeiskt korn, hvilket blifvit medtaget för nâgra höns, som vi medfört och slagtat under vägen. Vi hade äfven inlastat något med hvete blandadt korn, men till min stora ledsnad märkte jag detta var dels skämdt, dels uppätet af råttor.
Härförutan påträffade jag flera flaskor med åtskilliga magstärkande spirituösa drycker, som tillhört kaptenen, samt åtta till nio galloner arrak, hvilka sednare jag särskildt instufvade, emedan de icke fingo rum i kistan.
Under det jag var sysselsatt härmed, märkte jag, att hafvet började stiga, ehuru det ännu var lugnt; och
