67
mina beräkningar. Trenne ting upprätthöllo likväl ännu mitt mod: först och främst det lugna hafvet, för det andra den mot landet stigande floden, och för det tredje vinden, som, så svag den än var, likväl blåste mot land.
Sedan jag slutligen funnit två åror, hvilka hörde till slupen, och, utom de i kofferten inneslutna verktygen, tvänne sågar, en yxa och en hammare, begaf jag mig å väg med min dyrbara laddning. Ungefär en mil bortåt gick allt bra, så när som på att jag drefs något nedanför det ställe, der jag först kom i land. Jag slöt deraf, att här gick ström, hvarpå jag genast byggde hoppet, att finna någon hamn eller flod, der jag kunde urlasta mina effekter.
Min förmodan var grundad, ty jag varseblef snart en liten hafsvik, till hvilken floden letade sig väg. Jag försökte derför, så godt det lät sig göra, att hålla min flotte midt i strömmen; men så när som på ett hår hade jag åter lidit skeppsbrott; och hade sådant inträffat, skulle mitt hjerta säkerligen brustit.
Som jag nemligen var alldeles obekant med kusten stötte jag med ena ändan af min flottbro mot en sandbank, och då härigenom den andra ändan kom under vattnet, voro mina saker nära att bli vågornas rof.
Jag ansträngde emellertid alla mina krafter, för att hålla qvar kistorna, i det jag satte ryggen emot dem; ty hvarje bemödande att få flotten från banken skulle ha varit fruktlöst, och jag vågade utomdess icke lemna min ställning. På detta vis satt jag nu öfver en half timma, oupphörligt stödjande kistorna, hvarunder floden småningom bragte min flotte i jemnvigt.
