75
sannerligen, att jag slutat med att bit för bit föra bort hela fartyget.
Då jag för tolfte gången ämnade fara om bord, märkte jag, att det började blåsa, men gaf mig det oaktadt af vid infallande ebb, och ehuru jag trodde mig redan ha genomsökt kaptenens kajuta på det mest sorgfälliga vis, upptäckte jag dock nu ett med lådor försedt väggskåp samt fann i detsamma flere rakknifvar, en stor sax och omkring ett dussin knifvar och gafflar; i ett annat fann jag omkring trettiosex Pund Sterling, dels europeiskt, dels brasilianskt mynt, hvaribland äfven voro några piastrar.
Vid åsynen af dessa penningar utropade jag leende: “Lumpna vara! hvartill duger du nu? För mig har du icke så stort värde, att jag ens vill bocka mig, för att taga upp dig! En enda af dessa knifvar är mig långt dyrbarare, än allt detta skräp. Blif qvar, der du är, jag behöfver dig icke, och göm dig på hafsbottnen, likt all annan strunt, som ej är värdt att rädda.“
Jag besinnade mig likväl, rafsade ihop penningarne och invecklade dem med de öfriga sakerna, i ett stycke segelduk, hvarefter jag började arbeta på en ny flotte.
Undertiden märkte jag, att himmelen öfverdrogs med moln och vinden tilltog. Efter en fjerdedels timma blåste det ganska friskt från land.
Då jag insåg det dåraktiga i att vilja flotta sig fram under en landvind och att ingenting annat återstod mig, än att återvända före floden, emedan jag annars löpte fara, att icke återse mitt hem, kastade jag mig i vattnet och sam öfver den mellan fartyget och sandbanken befintliga kanalen. Detta mötte likväl stora svårigheter,
