— 13 —
lighet och all möjlig välvilja utan att hvarken öfverhopa honom med förebråelser eller aga honom, med ett ord, att vi blott med smekningar skola straffa honom, — sade fru Sipaïlo, i det hon ordagrant upprepade sin mans föreskrift, hvilken hon noga bibehållit i minnet. Medan dessa ord utsades, vittnade Paraskas anletsdrag om ett fullkomligt gillande af denna föreskrift, hvilken föreföll henne lättare att följa än någon befallning hon dittills hade fått.
— Men dertill hör äfven, att både du och jag och alla här i huset skola låtsa, som vi icke kände igen honoɯ, — tillade fru Sipaïlo, framläggande den vigtigaste punkten. — Jag har måst lofva att rätta mig derefter, och det måste äfven du göra.
Paraska reflekterade på sitt sätt, snabbt och klokt, men på samma gång hoppet vaknade i hennes själ, uppväcktes äfven vreden; hon höjde åter sin knutna näfve och svängde den i luften med en häftighet, som öfverträffade hennes trötthet.
Så uppmuntrade och tröstade modern och amman hvarandra ömsesidigt, och det föreföll dem båda, som mellan deras själar hade funnits ett samband, en hemlighetsfull länk, som nära förenade dem.
— Det kunde jnst vara tid på, att han kom nu! — sade Paraska, som nu stod upprätt med händerna stödda mot sina kraftfulla höfter.
— Paraska, — sade fru Sipaïlo, — vi skola taga emot honom med största artighet och med äkta polsk gästfrihet, liksom han vore en främling, som vi ville hedra.
— Ja, det är jag med om, — svarade ruthenskan, som nu började se klarare i saken och som kände sig på en gång rörd och förtjust vid den tanken, att hon med smekningar skulle få straffa sin gullgosse. — Må han blott komma, han skall blifva mottagen, som han vore Kristusbaruet sjelft.
— Hvad du väl förstår mig, Paraska! Ack
