— 14 —
jag skulle göra dig så rik, så rik, om jag blott vore det sjelf!
— Gud ske lof, här på bordet ligger brödet skuret i ordning åt honom, och här finnes allt, som han tycker mest om, och det i sådant öfverflöd, att det kunde räcka i åtta dagar, om han också hade med sig de trenne stråtröfvarne, som förledt honom till detta pojkstrek, ty, att de förledt honom, det är klart som dagen, — tillade Paraska — de äro ju alla tre bra mycket äldre än han. Vår gosse ser minsann inte ut som någon stråtröfvaranförare, han. Kors, han blir ju inte sju år förr än vid bönskörden.
— Ja, Paraska, jag kom att tänka på, hur det står i visan:
»När bönorna i blomma stå,
Då sörja mödrarna, hå, hå!»
— Jag har hört den så här:
»När bönorna i blomma stå,
Då sörja ammorna, hå, hå!»,
inföll Paraska, som ändrade om visan enligt sitt hjertas behof. Och på det sättet fortfar hon att prata i vädret, under det hon sysslade kring matbordet och ordnade faten, hvilka under den långa väntan blifvit flyttade hit och dit, ehuru ingen haft ro att smaka på något af deras innehåll. Plötsligt tyckte de sig höra steg under fönstren och ropade till på en gång:
— Hvad är det! — I nästa ögonblick försvann färgen från deras kinder, men ingendera hade mod att säga: »det var ingen».
Det var blott aftonvinden, som susade i fläderträdens krona.
3.
Den främmande gossen.
Det var ej möjligt att längre göra sig några illusioner: solen var nu helt och hållet ned-
