— 20 —
Här började Leonards röst att blifva förstämd.
— Tänd mera ljus, Paraska, — sade fru Sipaïlo, och sätt fram det bästa huset förmår, så att vi få undfägna den här främmande gossen, som gjort sig besvär att komma till oss med underrättelser från vår Leonard. För vår skull har han försakat den glädjen att i afton återvända till sitt hem, och vi böra derför bevisa honom vår tacksamhet; låt honom få mjölken och vinet, som vi hade ämnat åt vårt älskade barn; och han får ej begifva sig härifrån förr än i morgon, fram på dagen, sedan han blifvit riktigt uthvilad. Jag skulle vilja, att Leonards far äfven finge tacka houom för det han kommit med underrättelser från vår stackars son.
Leonard, som försmäktade af törst och redan börjat föra glaset till sina läppar, satte det ifrån sig och utropade bestört och förvirrad:
— Men hvad betyder detta? Jag är ju Leonard, nu' så väl som förr. Det är sant, mamma, det är sant! Hör hvad jag säger, jag försäkrar, att det är sant!
Och härmed slog han kraftigt ihop sina små händer för att liksom gifva styrka åt sin försäkran.
— Om ni, min lille vän, verkligen heter Leonard, så skall ni blifva så mycket vänligare bemött under min egen Leonards bortovaro.
— Min Gud! Ack, min Gud, — stammade gossen, i det han sprang fram till den andra lampan, som Paraska höll på att tända; han hoppades, att han skulle blifva igenkänd, då man i full belysning finge se hans ansigte, detta ansigte, som hans omgifning höll kärare, än han kunde ana, ja, kärare än allt annat i verlden. Paraska gjorde en djup nigning, och på samma kruserliga sätt, som hennes matmor iakttagit, bjöd hon honom att sätta sig ned och äta.
— Ty att döma af edra dammiga kläder
