— 22 —
sande rummet, och kastade sig ned för hans fötter. Herr Sipaïlo såg på honom utan vrede, men med en blick, som om han alls icke kände honom, och med rörande mildhet sade han:
— I vår son Leonards namn, hvilken nu irrar omkring långt från hemmet, mottager jag er, lille vandrare, och jag gillar fullkomligt den gästfrihet man under min frånvaro beviljat er.
Leonard reste sig helt vacklande, och då fadern gick ifrån honom utan att hafva gjort min af att känna igen honom, satte han sig åter vid bordet med båda händerna för ansigtet, och Paraska, hvars tinningar dunkade, liksom de varit slagna med en hammare, hörde hans snyftningar, men vågade ej trösta honom, bunden som hon var af sitt löfte.
Fru Sipaïlo, som ej längre tyckte sig kunna härda ut och som kände sig nära att qväfvas så väl af det bittra tvång hon måst pålägga sig som af den gränslösa glädje hon erfor öfver barnets återkomst, gick nu in till sin man och berättade för honom, huru allt hade tilldragit sig.
— Gråt ej mera, min Fransiska — sade denne titl sin hustru — vi hafva ju honom nu åter frisk och sund, och då han somnat, hvilket ej torde dröja länge, uttröttad som han är, skola vi, efter att hafva hemburit Gud vår tacksägelse, tillsammans taga någon föda för att stärka våra krafter.
De båda makarne tryckte varandras händer och sutto sålunda länge betraktande hvarandra under djup tystnad, ty att tala om sin glädje hade blott varit att förringa den.
4.
Barnets sofrum.
— Hör vad jag säger, Paraska. — sade Leonard, hvars skarpsinnighet tilltog i samma mån som hans förvåning. — Hör du inte, att jag
