— 24 —
— Ack! … min Gud! min Gud!
Bordet och lampan, rummet, Paraska, skogarne och stepperna, alltsammans gick omkring för hans ögon, hvilka slötos och öppnades och slutligen åter slötos af den tunga och välgörande sömn, som är en af den ystra barnaålderns företrädesrättigheter.
Paraska passade då på och tog honom i sina armar, liksom han varit en fjeder, och bar honom upp på hans rum, utan att han sjelf visste derom, alldeles som i hans allra spädaste barndoms dagar. Lyckliga dagar, då Paraska var oinskränkt herskarinna öfver barnet, så väl i dess sofvande som i dess vakna tillstånd!
— Nu låter han allt bli att streta mot — tänkte Paraska, under det hon med triumferande glädje afklädde gossen, hvilken derunder snarkade af alla krafter. — Streta nu emot, om du kan, du vandrande jude, och säg sedan, otacksamma varelse, om en hund hade kunnat göra för dig hvad jag nu gör, då jag sköter om dig och lägger dig i din höga präktiga säng med de bländhvita omhängena. Se så der ja, sof nu, så mycket du förmår!
Så snart föräldrarne förvissat sig om att Leonard var djupt insomnad, smögo de sig upp på hans kammare och fägnade sina ögon med åsynen af det sofvande barnet. Herr Sipaïlo stod en stund tankfull och betraktade honom.
— Hvilken oskuld! — sade han hviskande. — Skulle man ej kunna tro, att han hviiar ut efter en god gerning.
— Nå ja, det kan man ju också säga, att han gör. Har han ej återgifvit oss vår son? — inföll modern, som stod nedlutad öfver barnet och ej längre kunde afhålla sig från att trycka sin panna mot dess silkeslena kind.
Hviskningarna tätt invid hans bädd och moderns andedrägt, som sakta berörde hans kind, tycktes återföra honom till verkligheten; han rörde sig ej, men, som en dufva kuttrar i nattens stillhet, framstammade han oredigt de
