— 25 —
samma orden, hvilka nyss förut, då han inslumrade, hade dött bort på hans läppar.
— Ack! … min Gud! min Gud!
Och föräldrarne skyndade derifrån, fruktande att ej kunna motstå begäret att trycka honom i sina armar och taga honom ur hans oroliga fantasier, hvilka dock snart gåfvo vika för en tung, oafbruten sömn, som varade ända till dagens inbrott.
Paraska, som icke förlorat ett enda ord af det hon fått höra inne hos de andra mödrarna, som nu likaledes voro lugnade, berättade alltsammans under måltiden, hvilken hon intog i sällskap med sitt husbondfolk, som hon på samma gång betjenade vid bordet.
5.
De edsvurne.
Paraska lyckades ej få ett ord ur den folkskygge Rudolf, som, oberörd af hennes förebråelser, under en envis tystnad fortfor att äta sin qvällsvard, men de båda andra gossarne voro deremot så mycket meddelsammare, och de hade för sina mödrar ej kunnat dölja något af hvad dessa med sådan brinnande ifver längtade att få veta.
Utflygten, hvartill planen redan för flere söndagar sedan varit uppgjord, hade företagits på morgonen af den föregående dagen, som var en hvardag, hvilket hade den fördelen med sig, att barnen voro iklädda sina beqväma skolkläder, i hvilka de mera obehindradt kunde röra sig, och anledningen till detta djerfva företag var en kolorerad plansch, föreställande sammansvärjningen i Rütli, hvilken blifvit köpt af en kringvandrande kolportör, som hade bjudit ut den i skolan. Uppsatt med fyra knappnålar på
