— 28 —
hem; det vigtigaste för dem var, att Polen blefve räddadt.
I en hast märkte de, att Rudolf, som var deras anförare, plötsligt fått en bekymrad uppsyn, och som de hade oinskränkt förtroende till honom, dels emedan han var tolf år gammal, dels emedan han hade en så allvarlig karakter, omringade de honom och bådo ifrigt att få veta orsaken till hans tysta funderingar.
— Jag kommer ihåg — sade han — att det är tvenne omständigheter, som vi ej tagit i betraktande. Då schweitzarne ingingo sitt edsförbund, voro de blott tre, och här äro vi nu fyra; så hade hvar och en af dessa tre med sig tio män, hvilka åtföljde dem som vittnen och som en armé, representerande Schweiz; men vi hafva ju hvarken några vittnen eller någon armé; hur skola vi bära oss åt dermed?
Det uppstod ett ögonblicks allmän bestörtning. Men sedan saken skärskådats från alla sidor, kommo de öfverens, att de skulle vara fyra edsvurna i stället för tre, hvilket ej kunde hafva något att betyda, menade de, då de ju ändå voro af alldeles samma åsigt och med tiden, då de blifvit uppväxte, i alla fall ämnade göra gemensam sak mot sina förtryckare. Derefter hittade de på att träden kunde tjenstgöra som vittnen och föreställa män, uppstälde, som de voro, i naturlig slagordning. Femtio af dem märktes i barken med en bokstaf, som skulle qvarstå som ett vittne om deras ed, hvilken Rudolf affattade sålunda:
»För de polska barnens frihet! För våra fäders befrielse!»
Sedan detta var gjordt, sprungo de rundt omkring dessa heligvordna träd och uppgåfvo dervid så högljudda rop, att foglarne, skrämde, togo till flykten. Och då de ändtligen fingo se månen, lik ett rundt, vänligt ansigte, höja sig på himlahvalfvet, då fattades de af en känsla, så högtidlig, så gripande, att det vore
