— 29 —
omöjligt att beskrifva den samma. Öfvertygade, att han blickade ned på dem och hörde deras åkallan, sträckte de mot honom sina armar, härvid följande Rudolfs exempel, hvilken uppeldade dem; derefter kastade de sig ned på sina knän för att göra bön, innan de aflade sin ed. De små obeväpnade hjeltarne, hvilka sålunda förbundo sig till att strida för en helig sak, lyssnade med djup andakt till Rudolfs dystra åkallan, hvilken han hade lärt af sin farfar.
— O Polen, mitt fosterland, du får ej dö! En tid skall komma, då den mejade klöfvern växer upp igen, och deraf skola vi bilda stridsklubbor. De få ej döda dig! Nej, de få ej döda dig! Gud allena har rättighet att döda.
— Gud allena har rättighet att döda! — upprepade barnen, och skogens eko eftersade deras ord.
— Och vi äro klöfvern, är det ej så? — frågade de små polackarne under snyftningar.
— Ja, vi äro klöfvern, och vi skola äfven blifva stridsklubbor — svarade den allvarlige gossen, som elektriserade de andre. — Sägen nu efter mig!
»För de polska barnens frihet!
För våra fäders befrielse!»
Och dessa ord upprepades af de fyra silfverklara barnarösterna.
Då de sedan gjort korstecknet och, med händerna sammanknäpta öfver bröstet, högtidligt utsagt »amen», kastade de sina mössor upp i vädret, högt öfver trädtopparne. Derefter bildade de med sina små armar en trång ring kring de väldiga ekarnes och de gamla bokarnas stammar och kramade dem, utropande:
— Uppresen eder och sänden med vinden vår ed upp till himlen!
Natten framskred; den klara månen steg allt högre på fästet och tycktes vänligt blicka ned på de små rymmarne, och som intet är fördoldt för den allseende Guden, hvars milda Försyn vakar öfver verlden, kunna vi gerna an-