— 33 —
hållet beherskad af den trollmakt, som barn utöfva så väl på oskyldiga djur som på misstänksamma menniskor. Sedan han framför dem gjort några rörelser, som kunde anses liktydiga med de helsningar, fredliga resande ömsesidigt utbyta, flög han högt upp öfver deras hufvuden och försvann i träden, hvarvid han till afsked utstötte ett sådant der klart, uthållande läte, som är egendomligt för hans slägte, och Rudolf, som hört storkens profetiska förmåga mycket omtalas, tog detta för ett godt omen för sitt fosterland, hvilket han i den stunden ansåg representeradt af honom sjelf och hans kamrater.
Nu först upptäckte han vildanden, som vedhuggaren nedlagt vid hans sida. Efter att hafva länge uttryckt sin undran deröfver, beslöto barnen att draga fördel af denna gynsamma tillfällighet, och de prisade sin lyckliga stjerna, som fört dem till en skog, der man blott behöfde se sig omkring för att få sig en vildand, och till på köpet en plockad. De gräfde i jorden ett hål och igenfylde det med qvistar, blad och torra ekollon, hvilka de antände, sedan de skaffat sig eld genom att slå ett par kiselstenar mot hvarandra. Då lågan saktat sig, lades vildanden öfver elden, och det dröjde ej länge innan han blef stekt, och god blef han, ja nästan lika god, tyckte de, som om han varit tillagad hemma. Gasper, som var en af dem, hvilka trakterat Paraska med sina berättelser, påstod till och med, att det smakade vida bättre att äta honom utan bröd, något som helt och hållet fattades dem der i skogen. Vedhuggaren hade för sitt lif ej vågat bjuda dem af sitt hårda svarta bröd, hvilket i hans tycke var alltför tarflig kost för sådana små fina varelser.
Måltiden serverades på ett lager af krasse, som fick ersätta duk och gjorde anrättningen ännu mera smaklig, och hela vildanden strök med, ty man fick väl lof att sysselsätta sig med
