— 34 —
något, under det man afvaktade solens uppgång, hvilken nu bebådades af morgonrodnaden, som här och der syntes mellan träden. Sålunda återfann vedhuggaren barnen rigtigt morgonfriska, dels sittande omkring den slocknade elden, dels liggande framstupa drickande af den lilla bäckens vatten, hvarmed äfven han allt som oftast brukade släcka sin törst.
Det kan ej nekas, att han kände sig en smula snopen, då han kom underfund med, att det hvarken var englar eller troll, utan helt simpelt kringströfvande skolpojkar, som så hade uppväckt hans farhågor. Men ehuru han blifvit tagen ur sina illusioner, bjöd han dem likväl af godt hjerta några äppelkartar, hvilka vid ett dylikt tillfälle ingalunda voro att förakta. Leonard, som var mera bortskämd än de andre, var den ende, som ej kunde förmå sig att äta deraf; han bet i ett, men fann det för surt och kastade bort det.
Rudolf bannade honom derför, upptog äpplet och lät det sig väl smaka.
— Jag föraktar dig icke, du sura äpple — sade han — ty jag är törstig och du läskar mig.
Nu började de alla fyra känna en obeskriflig längtan att återvända hem, men de fingo då till sin stora bestörtning veta, att voro omkring två och en half mil från Podhïtzy.
— Lef väl, — sade de till vedhuggaren, i det de tryckte hans hand och tackade honom för den angenäma öfverraskning han genom vildanden beredt dem, — vi hafva för närvarande ingenting annat att gifva dig än vår välsignelse, men håll till godo med den så länge. Om du har några barn, så skola de blifva våra vänner! Säg, har du barn?
— Ja, det har jag, — svarade bonden, som kände sig fullkomligt beherskad af de små vandrarnes på en gång angenäma och befallande väsen. — Jag har en pojke, som är ved-
