— 35 —
huggare liksom jag, och han, stackare, är lika fattig som sin far.
— Kom ihåg, att Gud föder foglarne under himlen, — återtog Rudolf, tillämpande sin bibelkunskap, och kamraterne lyssnade andäktigt på hans tal.
Den exalterade gossen sänkte sedan hufvudet och tryckte handen mot pannan, hvarpå han högt uttalade de ord, som han tyckte sig höra hviskas i sitt öra: — gif akt på hvad jag säger! Denna skog skall hafva lycka med sig åt alla, som komma att arbeta bland de här träden, som du ser framför dig, och när krigsropet en dag tränger ända till din hydda, kom då hit under de här tallarne och ekarne, som äro märkta med en bokstaf, hvilken skall växa ut, i samma mån som de åldras. Då gäller det att bedja, ty det är de dödas fest, som då är inne.
Ofrivilligt blottade vedhuggaren sitt hufvud.
— Se här, — tillade Rudolf, i det han likaledes blottade sitt — tag min tschapka och gif den åt din son; den skall vara en underpant på att han, liksom vi, en gång skall blifva fri.
Derefter anträddes återtåget, och med sitt långa spö dref Rudolf kamraterne framför sig, såsom herden drifver sin älskade och lydiga fårahjord.
Vedhuggaren, som ledsagat dem ända till skogens slut, följde dem med ögonen, så länge de kunde skönjas, och stod sedan en lång stund qvar på samma ställe, försänkt i djupa tankar; han kände sig på en gång orolig och glad öfver detta möte, hvilket kom honom att kasta en ljusare blick in i den dunkla framtiden.
Då nu de små rymmarne väl voro på hemvägen och, tack vare vedhuggarens instruktioner, på rätt stråt, vandrade de hela dagen utan att njuta någon föda; ena stunden stärktes deras krafter af den tanken, att de med hvarje steg närmade sig hemmet och den andra slappades deras ifver genom den fruktan de erforo